Den engelske tonsättaren James Clarke talar flytande finska och hyser ett brinnande intresse för den finländska kulturen. Han studerade två år i Finland och känner både musiklivet och litteraturen här. Han har kvar sin idealism, kompositören skall simma motströms.

VIITASAARI/HBL

Clarke var litet på tjugo då han för tjugo år sedan tog lektioner för Usko Meriläinen. Timmarna blev diskussioner som rörde sig kring allt som en tonsättare kan tänkas fundera på. Clarke har samlat intryck från många ställen i världen och han håller sig med en frågande och ifrågasättande attityd i förhållande till den musikkultur som han är en del av.
- Musiken kan ställa frågor, den har inte bara rollen av att vara entertainment. Den kan vara viktigare än så, ge uttryck för en inre tanke. Musiken kan ifrågasätta givna ortodoxier, den har en uppgift i att uppmuntra människor att tänka annorlunda om sina egna tankar, tänker Clarke.
Med givna ortodoxier menar han tankemönster som knäpps på så fort man vaknar eller går ut på gatan. Människorna är lockade till att tänka på ett visst sätt om andra människors tankar, de tänker inte på själva frågorna och svaren. De följer lätt televisionens och reklamens mönster utan att veta om det.
- Många förstår inte hur mycket av processen som handlar om amerikanisering, en del vill vara amerikaner utan att veta vad de gör. Om man besluter sig för att bli det handlar det om en annan sak än att göra det utan att förstå vad man gör.
Trots att Clarke är idealist är han desillusionerad i fråga om vad den moderna seriösa musiken har att ge sina lyssnare.
- Den nya musiken är till nittionio procent skräp för att kompositionerna är dåliga, utförandena är dåliga, salarna dåliga och konsertprogrammen dåliga. Men någon gång finns konserter som är riktigt bra, som norska Cikada här i Viitasaari. Om alla konserter är bra skulle den nya musiken inte vara så impopulär som den är. Om alla saker tillsammans fungerar som de ska göra kan den nya musiken vara lika populär som Picasso eller Beethoven, tror Clarke.
Är de stycken du hört i Viitasaari till nittionio procent skräp?
- Nej, procenten är bättre här. Om engelska tonsättare skulle ha samma bastutradition som finns här i Finland skulle de komponera bättre musik. Jag har hört många bra stycken och stilen är inte viktig om tonsättaren har någonting att säga. Ärligheten är viktigare än stilen.
Är du modernist eller postmodernist?
- Varför inte modernist. Modernismen är ett försök att göra något nytt utan kopior av vad som gjorts tidigare, det gäller att upptäcka nya saker. Jag förstår inte vad postmodernismen är, där finns så många olika saker att jag inte tror att den är ett uppriktigt uttryck. All erfarenhet kommer på något sätt in i musiken, frågan är om det som kommer in är en nödvändighet eller bara ett faktum. Skillnaden mellan postmodernismen och modernismen är inte bara en skillnad mellan olika stilar utan en skillnad mellan att bara sätta ihop saker och att förstå dem för att göra någonting nytt, säger Clarke.

Ett av de intressantare styckena av James Clarke på programmet i Viitasaari var Deformierte Texte 1 till textfragment av Pentti Saarikoski och dennes finska översättning av Euripides Herakles. nnnnnn, ooooooh och aaaaaah ingick i mezzosopransolistens vokala vojanden och tjut mellan textsekvenserna i ett röstligt suggestivt och roligt besvärjande tonspråk som fångades på kornet av Susanna Tollet. Instrumentalsatsen var inte heller tokig
- Clarke har en märklig förmåga att bygga in en laddning i trettio upprepningar av samma slående ton.

Mikael Kosk